enkorthistoria

Jag hoppas att jag kmr känna något liknande som jag gjorde för snart 3 år sen..
Jag hoppas att jag kan älska någon så mkt..
Jag hoppas att jag kan gå vidare från det, släppa taget - en dag..

Men när jag ser han eller något likande, så tappar jag taget, jag förlorar kontroller, bryter ihop, och stänger in mej i tankarna.
Bryter loss i tårar, dras med självmords tankar.. & jag pallar inte mer, jag vill inte ens försöka kämpa emot han.

När jag träffade han en gång, så memorerade jag han..
Jag kmr inte glömma,
jag vill glömma,
men jag kan inte..

Och den 24 / 7 - 10 åker jag dit igen.. Det kmr bli förjävligt.

Skulle år 2010 vara en ny start?
Dom skålar för det.. " En ny början? "

En ny början för ett nytt jävla helvete lr vadå?

Säj aldrig att jag inte känt smärta, för jag lever med den varenda jävla dag!
Och fyhelvete det gör ont..
7 års ålder, det knäckte! Det blev en sån jävla springa i mej..
11, ett till helvete.. Ett jävla nytt..
Inget kan mäta säj med dom 3 åren sen dess..

Så jävla deprimerande,
självmordsförsök, ett besök från polisen, åka polisbil.. jippie..

Jag har förstört allt för familjen känns det som..
För det jag upplevde dom två och ett halft första åren, va dom med på..
Och jag kan aldrig tacka dom tillräckligt för allt..

Förstår inte hur nån kan göra så.. Tänker det varje dag.. och varje dag får jag samma svar av nån röst i huvvet..
" du förtjäna det " .. men allvarligt, vad gjorde jag för att förtjäna det?
Jag va förfan bara kär.. visst i fel människa, men hur kunde jag veta? om jag vetat påföljderna så hade jag aldrig skrivit till han från första början..

Jag tänker på han varje dag.. och ser texten " Om du älskar mej, så lita på mej "